Dror Feiler
”No IS” – ett solo av Dror Feiler för rörblås och liveelektronik
I No IS möter andetaget elektronikens malande, glödande materia. En viskning växer till en ljudvägg, ett skrik spricker och blottar något nästan outhärdligt ömt. Titeln rymmer en dubbelhet: uttalet påminner om det engelska ordet noise, men i skrift blir den en vägran – No → IS. Genom ljudet tar denna vägran kropp: ett nej till föreställningen att världen måste förbli som den är.
Kropp, instrument och elektronik river i varandra. Ur friktionen växer täta, mångskiktade och instabila klanger där förtvivlan och motstånd förenas med en envis vilja att känna, att beröra, att finnas kvar. Feiler kallar detta det brutala sentimentala konceptet. Mitt i larmet löper en darrande tråd av sorg; också den mest sargade klangen bär på en smekning. Ömheten ger vägran dess nerv och nödvändighet.
När musiken spränger gränserna för form och ljudstyrka utmanar den samtidigt de kulturella och politiska strukturer som avgör vad som är acceptabelt, vackert, ordnat eller ”korrekt”. Det sköra, skrikande och sönderbrutna gör anspråk på att höras. Oljudet blir en motståndshandling, där ljudstyrkan får domslutets tyngd och intensiteten vägrans kraft. Om kapitalismen kräver tystnad blir denna musik en form av sanning: sorgen, friktionen och den envisa livsviljan låter sig inte tystas.
När språket säger är, säger oljudet och melodiskärvorna nej. I sprickan mellan andetag och elektronik, mellan smekning och larm, rubbas det som framstår som givet. Där blir det till synes oundvikliga omöjligt att acceptera. No IS förvandlar ontologi till uppror – en vägran att acceptera den givna världen, uttryckt genom ljudets kraft och kroppens sårbarhet.
"No IS" – a solo by Dror Feiler for reed instruments and live electronics
In No IS, the breath meets the grinding, glowing matter of electronics. A whisper swells into a wall of sound; a scream cracks open and exposes something almost unbearably tender. The title holds a double meaning: spoken aloud, it recalls the English word noise, but on the page it becomes a refusal – No → IS. Through sound, this refusal takes on a body: a no to the notion that the world must remain as it is.
Body, instrument and electronics tear at one another. Out of the friction grow dense, many-layered and unstable sonorities in which despair and resistance merge with a stubborn will to feel, to touch, to remain. Feiler calls this the brutal sentimental concept. Through the din runs a trembling thread of grief; even the most lacerated sound carries a caress. It is this tenderness that gives the refusal its nerve and its necessity.
As the music bursts the boundaries of form and volume, it simultaneously challenges the cultural and political structures that determine what is acceptable, beautiful, orderly or "correct". The fragile, the screaming and the broken lay claim to being heard. Noise becomes an act of resistance, where loudness takes on the weight of a verdict and intensity the force of refusal. If capitalism demands silence, this music becomes a form of truth: grief, friction and the stubborn will to live refuse to be silenced.
Where language says is, noise and the shards of melody say no. In the crack between breath and electronics, between caress and clamour, what appears to be given is unsettled. There, the seemingly inevitable becomes impossible to accept. No IS turns ontology into revolt – a refusal to accept the given world, expressed through the force of sound and the vulnerability of the body.
Dror Feiler
Video